Avund.

Jag har så mycket i mig som vill ut, som att jag har en ofrånkomlig känsla av att vara instängd. Trängd i ett hörn. Jag skriker av vrede, ångest och sorg. Jag saknar orsak, skyller på förvirring. Yrsel. Det är så kvalmigt där jag är, som att luften är för tjock.

Jag vet att jag inte kan skydda er mot allt ont i världen, jag vet att jag kommer få trösta er många gånger genom livet. Jag vet att jag kommer få bevittna er när tårarna strömmar ner för era kinder och jag vet att mina kramar kommer varken göra till eller från minst en gång i era liv.
Det smärtar mig att tänka på.

Men jag är även avundsjuk på er. Ni har hela livet framför er. Alla val.. Jag ska försöka rädda er från misstag, men ni kommer vara tvungna att göra sånt med. Jag ska försöka finnas där, länge. Men inte föralltid, det kommer jag inte orka.
Man lär sig av sina misstag, man reser sig upp igen.

Vår tid är nu. Tillsammans. Sammansvetsade.
Jag älskar er alldeles för mycket, så mycket att jag ibland blir rädd.

Vrede över hur världens mörkaste platser bereder ut sig i den vanliga världen.
Ångest över att jag inte kan göra något åt saken.
Sorg över att ni kommer få ta del av den vidriga, mörka sörjan.
Se, jag hade en orsak.. Men förvirringen kvarstår.

/mamma.

System down.

Kroppen mår bra, ben och armar fungerar som dem ska. Fingrarna kan peka, känna, användas.
Fötterna kan gå, knäna går att böja, nacken är fullt fungerande. Organen jobbar på som vanligt, njurarna och levern renar kroppen från allt möjligt, blodet forsar genom alla ådror, hjärtat pumpar..
Hjärtat slår.. det betyder att jag lever.. eller?
Allt fungerar precis som det ska, kroppen mår bra.
Varför orkar jag knappt kliva upp ur sängen då? Varför känns allt så tungt och orörligt?
Varför ligger jag här? Eller bara sitter där? Eller.. ja, varför är jag?

Jag är bäst på att ge råd till andra, en förövrigt självutnämnt titel, jag ler när jag fått någon annan att se saker från andra vinklar, får dem att må bättre, se ljuset.. men mina ord biter inte alls på mig själv, jag hatar mina egna ord, värdelösa meningar från en värdelös mun.

Jag kommer aldrig se ljuset igen, jag kommer för evigt vara omringad av mörkret, som sakta äter mig. Livslusten sugs ur mig likt saften ur en kokad kräfta. Mitt kött, slits bort av vassa tänder, från en varelse som jag inte kan se. Mina skrik hör ingen. Min smärta kan ingen känna. Min saknad kan ingen porträttera. Men mitt hat, mitt hat ser alla. Mitt hat gentemot mig själv och mina brister.

Bara för att jag finns, och har skapat mig kontakter i denna värld, så är det inte min skyldighet att stanna kvar i lidandet. Visst, jag kan göra allt jag kan för att slå mig fri från mörkret, de vassa tänderna som sliter mitt kött i bitar, frigöra mig från den sugande kraften som kramar ut varenda droppe livslust. Men om jag inte lyckas då? Om jag inte kan? Om jag verkligen har försökt allt? När ingen hör mina skrik, kan känna min smärta eller porträttera min saknad.. Vad fan gör jag då?
Jag har ingen skyldighet att stanna kvar om jag inte har något mer att hämta, inte har något kvar att ge.
Mina tankar är som svart, seg, tjära.. Dem stinker, är tröga och ogästvänliga. Jag funderar på varför jag finns, varför jag är och hur fan jag ska bli någon annan.
Jag önskar att jag bara kunde klä av mig, ställa mig i duschen och duscha bort allt klet och äckel som består av mig. För att sedan gå ut som en ny, låta solens strålar självtorka mig, låta mig få gåshud av vindar som kyler ner vattendropparna över min hud och kunna njuta av fågelsång och där och då.

Ångesten är för stark, den nässlar sig fast precis överallt, får jag en bra dag, så hittar den ändå ett sätt att slå ner mig i backen igen. Känner jag den minsta lilla ork, så är den där direkt och ser till så att jag inget kan, vill eller ska göra.

Har en vän, som även om jag har en bra dag, kan se i mina ögon hur ångesten, oviljan, sorgen och ledsamheten ligger som ett grått lapptäcke över mina tankar och mitt jag. Hon frågar ofta hur jag mår, hon är orolig.. Jag säger att det är okej, att jag klarar mig, att jag alltid klarar mig. Vilket är sant, jag klarar mig alltid, hittills i alla fall.

Jag får känslostormar, igår skrattade jag för första gången på riktigt, kunde inte sluta, blev nästan manisk, tårarna sprutade, lyckan började bubbla upp, kände mig glad, kände mig upprymd. Sen kom natten, ångesten och tankarna höll mig vaken igen. Skrattet var som bortblåst, kunde inte ens minnas hur det lät, hur det såg ut, hur det faktiskt kändes.

Aptiten kan jämföras med min aptit på livet, allt smakar papper. Ingenting ser ens smakrikt ut. Äter för att jag måste, för att kroppen ska må bra. Inte för att mitt jag ska må bra, för mat är även ångest för mig. Hela mitt liv har jag fått höra hur jag bör gå ner i vikt, det bör inte bita på mig egentligen, det är en petitess, från små människor som inte kan behärska vad man bör och inte bör säga till andra. Men det bet mig i alla fall, "sluta äta så mycket", "ska du verkligen äta tårta?", "Skulle inte du må bättre av att träna?", "Om vi alla sitter på bänken här när hon ska sätta sig så kommer den att gå sönder.." Det bet, bet mig hårt. Mat = Ångest.

Allt är egentligen ångest. Ren, jävla, ångest. Oviljan att resa sig från där man sitter. Tröttheten och svaghetens äldre broder. Känslan av att man inte duger till något, hur många som än står där med kärleksförklaringar. Det är inte ert fel att det är såhär. Det bara är så.
Jag har sökt hjälp, hjälp är på väg. Som ett tidigare inlägg, när jag förklarar livets gång som en motorväg så står jag där i vägrenen av en gigantisk motorväg, där alla passerar i hög hastighet, jag vet inte vart jag är, eller vad som är fel på bilen, men jag står här och väntar på hjälp. Hoppas innerligt på att jag inte blir påkörd, i väntan.

Life is a mess.

Hjärtat.

Om min hjärta kunde tala, så skulle det skrika. Skrika varje gång du lämnade mig, inte på grund utav svartsjuka eller sorg, det skulle skrika av saknad.
Saknad efter dina varma händer som kan smälta en glaciär, saknad efter dina omfamningar som kramar ur allt som är dåligt.
Saknad efter dina mjuka läppar som alltid tycks hitta rätt.
Saknad efter dina fantastiska ögon som lyser även fast dem är omringade av mörker.
Saknad efter din kärlek och dina ord.
Om mitt hjärta kunde tala, så skulle det skrika av saknad efter dig.
Du är min trygga plats, det är hos dig jag vill gråta, hos dig jag vill skratta. Utan dig är jag blott en i mängden, men med dig är jag någon, med dig så är jag är din. Föralltid din.

Andas

Andas djupt, in genom näsan och ut genom munnen, känn lugnet fylla din kropp, känn hur cellerna slappnar av och hur nervimpulserna till att springa för livet blir lättare att hantera.
Känn hur känslan av att vilja skrika sig blå försvinner, känn hur blodet som nyss kokat, försöker svalka din skakande kropp.
Försök att slappna av.

Jag letar febrilt efter en anledning att fortsätta le varje dag. Jag försöker klamra mig fast som en uppjagad katt i ett träd. Försöker intala mig själv att jag inte är ensam. Desperat matar jag mig själv med vitaminer för att Internet säger att jag har brist på dem. Jag försöker att äta, men maten stannar i halsen. Jag försöker att finnas för dig, vill klä mig i reflexkläder för att du ska se mig.

Så trött, trött på mig själv och min egna existens, så trött på att jag hela tiden väntar på att få någon rätsida i livet, när jag egentligen vet att jag är min enda räddning.

Jag saknar dig. Din utstrålning, hur du bara kunde få en pissdag att kännas bra. Inget är detsamma utan dig, du är kvar här men långt ifrån samma person.

Jag är så jävla rädd för morgondagen, för jag vet aldrig hur den kommer sluta, man trevar sig fram, tar en minut i taget, söker sig fram i mörker..

Jag är så jävla rädd för mig själv.

Dvala

Hela helgrn har varit diffus. Som om jag har haft skygglappar på mig, har försökt att se en serie men har inte lyckats hålla mig vaken. Så trött, utmattad.. huvudvärk väckte mig imorse runt 8 tiden, var osäker på vilken dag det var, efter ett tag slog det mig.. söndag.. fy fan. Efter kaffet brände det till i magen, som om den försökte säga mig att äta något, försökte, mådde illa när jag öppnade kylskåpet. Smärta, illamående hela dagen. Tog Alvedon för huvudet, men magen förblev orörd, tom och obotad. Somnade ungefär 80 gånger på soffan, serien blev till en förvirrande långfilm. Allt blandades ihop. Mat. Måste äta mat. Mår illa. Vad fan är det för fel på mig? Googlade, jag är döende. Det är vi alla. Men enligt Google har jag allt ont.
Imorgon kommer jag säga att jag mår bra, men den intensiva smärtan i magen kommer vara där, likt förra veckan, den bestämmer mitt humör. Förhoppningsvis så mår jag inte illa.

Imorgon är det måndag.
I hate mondays..

Nytt.

Snart är dagen här. Snart kan vi förnya våra lögner och återigen leva på hoppet. Snart kan vi lova oss själva att äta mer nyttigt, sluta röka, var mer snäll..
Imorgon vid den här tiden kan vi pusta ut, äntligen är år 2016 över. Att vi aldrig lär oss.

Även om det nya året kanske bringar mer än det förra, så är situationen fortfarande likadan.
Vi lever i en värld där man hatar och fördömer mer än vad man älskar. Vi är så många på den här planeten, men ändå så lever vi ensamma, isolerade från omvärlden, och alltid är det samma visa, "mina problem är värre än dina".

Nästan alla startar det nya året med att vara bakis, köper pizza och ligger och degar. Ingen förmår sig ens att gå ut och städa bort alla likdelar från pengarn.. förlåt, raketerna som man smällt i luften, bara några timmar innan.

Det nya året är här. Nytt år, men samma, exakt samma tankesätt. Fy fan.
Vi skiter ju för fan fullständigt i allt som inte har med oss att göra, som inte har med dig, dig eller dig att göra. Så jävla rädda. Rädda för att smutsa ner oss.

Ibland så brukar jag tänka att varje enskild person i den här världen är skyddad av en bil, vi alla åker samtidigt på motorvägen, en del kör alldeles för fort, andra tar det säkra före det osäkra och kör "lagligt" i högerfilen, med bra avstånd. En del vet inte ens vart dem ska så de pendlar mellan alla olika körfält och är allmänt förvirrande för majoriteten på vägen. Vi alla åker åt samma håll. För förr eller senare så möter vi alla samma öde, men ingen vill ju dit i förväg. Så länge din bil är hel och du kommer fram säkert till dina delmål, så skiter du fullständigt i om du orsakade en krock med två andra bilar på vägen, för frågar man dig så var ju det någon annans fel.

Vi alla är en varsin bil, på en motorväg utan slut. Vi alla åker åt samma håll. Vi alla väljer olika avfarter, men hela tiden strävar vi efter något annat, något häftigare delmål. Vi befinner oss på motorvägen, åkandes på samma väg, med olika mål, destinationen är okänd.

Men när vi sitter där och kör, så försöker vi att inte somna bakom ratten, så vi hittar på saker som gör oss pigga, som nyårslöften. Där vi lovar oss själva att bli något vi aldrig varit, göra sånt vi aldrig gjort.. Men när vi misslyckas, när vi själva synar lögnerna som vi lovat oss själva, då viftar vi bort det och hoppas på att vi överlever motorvägen tills nästa nyår. Puckade som vi är.

Blir man matförgiftad så äter man inte av den maten igen, men blir man så full så att man spyr, så hoppar vi glatt på tåget till spritstaden så fort man återhämtat sig igen. Puckade som vi är.

Nej, 2017 får jag inga nyårslöften av mig själv, för jag vet själv att jag kommer misslyckas.
2017 blir det året då drömmar förblir drömmar och verkligheten är motorvägen.

Storm.

I mitt huvud pågår en vild storm, vindarna viner, ord och tankar flyger runt som herrelösa strumpor.
Oron växer likt en klädhög i en nonchalant tonårings rum. Svårt att sortera ut allt. Svårt att se helhetsbilden. Plötsligt avstannar stormen och jag försöker förstå varför ljudet alltid tycks höjas på teven när dem bryter till reklam. Finner inget logiskt svar. Stormen får åter kraft. Ytterligare en tanke slår rot, måste jag tänka på meningslösa frågor för att slippa stormen? Huvudvärk. Den börjar bli som en gammal vän. När man inte har den, så kommer man på sig själv när man undrar vart den tagit vägen.
Hela kroppen värker. Sjuk? Ja. Hypokondriker? Lite.. Tror alltid att jag fått digerdöden, eller svininfluensan, eller en främmande sjukdom, när jag är sjuk. Brukar fantisera om att dem döper den efter mitt namn. Sen när jag smittat någon annan så säger de att dem fått "Elin-syndromet", "ååh nej, stackars dig!" säger någon då, eller "ååh krya på dig".
Ja, jag är konstig. Eller så är jag normal, bara jag som inte sett tillräckligt med människor att jämföra med.

Stormen tilltar, oj oj.. Svårt att fokusera, vad är det som händer? Känslorna blandas ihop, skrattgråter, gråtskrattar, blir förbannad när jag är glad, blir glad när jag är förbannad. Vem fan är jag?

Andas man snabbt så slår hjärtat fortare, du slösar på hjärtslagen, säger jag till mig själv varje gång jag är stressad. Precis som att alla föds med en viss uppsättning av hjärtslag.
Kanske är det så.. Klockan.. Tiden, rullar på.. För varje hjärtslag så får du leva lite kortare. Är det värt det då att stressa? Så att hjärtslagen tar slut fortare?

Förvirrad. Ja. Huvudvärk. Hela kroppen värker. Storm.
Sluta.
Tänk.
Så.
Jävla.
Mycket.